|
I
gamla hjulspår
Valet 2010 innebar en allvarlig motgång för SPI. Trenden från och
med valet 2002 är dessutom utpräglat negativ. Om SPI fungerat som
ett politiskt parti hade politiken omprövats.
Väljer SPI att fortsätta i färdriktningen kan man förvänta sig
följande resultat. Närsynta seniorer, som enbart intresserar sig för
politiken i den kommun där de är bosatta, kommer att rösta på SPI i
viss omfattning. Det är inte otänkbart att SPI kommer att uppnå en
del framgångar i lokala val. Om SPI deltar i riksdagsval kommer
mycket få väljare att rösta på partiet.
Pensionärernas villkor beror i huvudsak på beslut som inte
fattas på lokal nivå. Ett pensionärsparti måste därför på det ena
eller andra sättet påverka riksdagens beslut. SPI kommer inte att
bli ett riksdagsparti inom överskådlig tid. Å andra sidan är blocken
och enskilda riksdagspartier i dag mycket sårbarare än tidigare.
Hitintills har SPI uppfört sig som om partiets främsta mål vore att
inte förarga pensionärernas fiender. När pensionärerna kan
skada sina motståndare får de inte tveka.
LO är en intresseorganisation. SPI är inte ett intresseparti,
åtminstone inte ett intresseparti som företräder pensionärer.
Partiet protesterar inte när gapet mellan bruttolöner och
bruttopensioner vidgas. SPI har inget att invända när resurser
överförs från pensionärer till löntagare via barnsubventioner.
Pensionärernas barnproduktion är som bekant mycket blygsam.
Det finns i dag ungefär 7 miljarder världsmedborgare. Inställningen
att man ”har rätt” att föda barn hör inte hemma i detta århundrade.
Barn är inte självständiga ekonomiska enheter. Det finns inga
fattiga barn, enbart omdömeslösa barnproducenter och lika
omdömeslösa politiker som uppmuntrat deras barnproduktion. SPI kunde
bli det första riktiga pensionärspartiet. SPI kunde också bli det
första riktiga miljöpartiet, om partiet tog avstånd från
barnsubventioner och hävdade att barnproduktion borde beskattas.
Barnförvaring i offentlig regi bör avgiftsfinansieras eller
avvecklas. Föräldraförsäkringen bör avskaffas.
Den allra heligaste kossan i den svenska politiken är
löntagarorganisationernas ”rätt” att på egen hand utforma
lönepolitiken. Pensionärernas villkor beror på hur resurser
fördelas. Höjda löner drabbar alltid – i slutändan – pensionärerna.
Höjda löner inom den offentliga sektorn är speciellt skadliga,
eftersom de finansieras med skattemedel. Som bekant har medel
överförts från AP-fondsystemet till statskassan. Pensionärerna bör,
bland mycket annat, kräva att medel återförs från statskassan till
AP-fondsystemet.
Om löntagarna får allt de pekar på finns det inget ekonomiskt
utrymme för pensionärer. SPI har i dag ett perfekt angreppsmål,
nämligen Lärarnas Riksförbund. Förbundet, som förhandlar med
arbetsgivarna, hävdar att medlemmarnas månadslöner bör höjas med 10
000 kronor. Man hävdar dessutom att lärarna har en lika lång
utbildning som civilingenjörer och därför bör avlönas som
civilingenjörer. Man anser också att lärarnas löner bör jämföras med
läkarnas löner:
Äldre svenskar har speciellt goda möjligheter att bemöta lärarnas
argument. Låt oss tills vidare bortse från gymnasielärarna. När vi
var yngre hade utbildningen till folkskollärare samma meritvärde som
en studentexamen. Den dög därför som inträdesbiljett till högre
studier vid universiteten. I dag är all lärarutbildning
eftergymnasial. Detta innebär att lärarkandidaterna ”utbildas” under
längre tid än tidigare, men inte nödvändigtvis att dagens lärare är
dugligare än gångna tiders folkskollärare. När SPI bildades, år
1987, var det mycket ovanligt att underpresterande lärarkandidater
skildes från utbildningen. Kunskapskraven i ett av de centrala
skolämnena motsvarade i bästa fall realskolans krav. LR hävdar att
lärarnas löner bör höjas med tanke på utbildningens längd. SPI bör
hävda att lärarutbildningen bör avkortas och att lärarlönerna bör
sänkas.
När vi var yngre utbildades gymnasielärare vid universiteten, som
struntade i om studenterna tänkte ägna sig åt det ena eller andra
yrket efter utbildningen. Alla studenter behandlades därför på samma
sätt. När studenterna sorteras och blivande gymnasielärare utbildas
i separata grupper finns det – försiktigt uttryckt – en betydande
risk att kunskapskraven sänks. Varför skulle en student som är
tillräckligt begåvad och energisk för att ta sig igenom en
utbildning på KTH eller Karolinska Institutet vilja bli
gymnasielärare? SPI bör hävda att gymnasielärare har – och bör ha –
lägre löner än civilingenjörer och läkare därför att gymnasielärare,
i genomsnitt, har en lägre kompetens.
Lärarförbundets ordförande, Metta Fjelkner, anser att det skulle
ligga i lärarnas intresse om deras månadslöner höjdes med 10 000
kronor. SPI:s funktionärer, som hävdar att de företräder Sveriges
pensionärer, tycks anse att det är fult och egoistiskt att diskutera
pensioner och att pensionärernas välbefinnande beror på hur många
seniorer som får sitta i kommunfullmäktige. Tyvärr torde
pensionärerna inte ha råd att rekrytera Metta Fjelkner. Metta är
säkert en välavlönad person med ett förmånligt pensionsavtal.
Det enda som kan ge SPI tillräcklig publicitet är tillräckligt
aggressiva attacker riktade mot pensionärernas fiender. SPI bör
attackera Lärarnas Riksförbund. SPI bör jämföra lärarnas
standardutveckling med pensionärernas standardutveckling. Partiet
bör sedan vända sig till lärarnas arbetsgivare, det vill säga till
samtliga svenska kommuner, och påpeka att lärarnas löner redan
höjts i orimlig utsträckning. En väl genomförd attack kunde övertyga
äldre väljare om att SPI existerar och faktiskt företräder
pensionärerna.
Erik Nilsson
pensionär, oberoende debattör
E-post:
e.nilsson@mail.com
|
Bli medlem Stöd SPI
|
