|
Även om vi inte håller med om allt,
så är det intressant att läsa om hur andra ser på oss.
Kommentera insändaren:
seniorpartiet@spihorby.se
2010-10-12
Angående
SPI:s insatser som pensionärsparti
Alla framgångsrika organisationer utvecklas förr eller senare till
självändamål. Också SPI tycks av okänd anledning ha blivit ett
självändamål. Trots detta borde det i dag vara möjligt att diskutera
SPI:s insatser på ett realistiskt sätt. Detta beror på att Brynolf
Wendt, som varit SPI:s partiordförande, i en intervju i
Hallandsposten påpekat att SPI misslyckats och på att Leif Svensson,
tillförordnad partiordförande, i en intervju i Karlskoga tidning
avslöjat att SPI siktar på 1 procent i riksdagsvalet:
http://hallandsposten.se/nyheter/halmstad/1.713016-brynolf-wendt-hoppar-av-spi
http://www.nwt.se/karlskoga/article762456.ece
Ingen har bevakat pensionärernas intressen under de senaste 20 åren.
SPI bildades 1987, innan den pensionärsfientliga politiken inleddes.
Jag tror att initiativtagarna ville bedriva allmänpolitik – inte
bevaka pensionärernas intressen – och att de utgick ifrån att de
skulle få bedriva allmänpolitik i riksdagen. Pensionärerna är inte
"tvärpolitiska". Varför skulle ett intresseparti för pensionärer
vilja samarbeta med partier som systematiskt skadat pensionärerna?
Sveriges Pensionärers Intresseparti skulle ha gjort ett mycket
bättre intryck om partiprogrammet utformats på följande sätt:
"Partiets uppgift är att skada pensionärernas fiender till dess att
den pensionärsfientliga politiken upphört och pensionärerna
kompenserats för sina förluster."
Jämfört med PRO och SPF framstår SPI givetvis som ett dygdemönster.
Såvitt jag vet har Leif Ekström aldrig varit Socialdemokraternas
partiordförande eller ledamot i LO:s styrelse, men SPI har ju haft
många företrädare på olika nivåer under åren 1987-2010. SPI:s
egendomliga prioriteringar och misslyckande som intresseparti beror
förmodligen till stor del på att riksdagspartiernas företrädare haft
inflytande över partiets politik. I mitten av 90-talet fanns det två
falanger inom SPI. Den ena falangen såg SPI som en kamporganisation
för äldre socialbidragstagare. Den andra falangen ansåg att SPI:s
uppgift var att se till att seniorerna fick tillgång till
dialysbehandling inom gångavstånd från hemmet. Det är uppenbart att
många av SPI:s företrädare – också i dag – av ideologiska skäl anser
att de bör företräda äldre socialbidragstagare, inte pensionärer,
och att många ser SPI som ett vård- och omsorgsparti.
Det finns inga "pensionärsspecifika" frågor på lokal nivå. Äldre
socialbidragstagare efterfrågar sjuk- och äldrevård i samma
utsträckning som pensionärer. När ett parti, som påstår att det
företräder pensionärerna, driver frågan om sjukvård och äldrevård
skadas pensionärerna. Detta beror på att pensionerna kopplas till
frågan om vård och omsorg. När pensionärernas organisationer krävde
kompensation för manipulationerna av basbeloppen under 90-talet
ansåg riksdagspartierna att pensionerna inte behövde höjas därför
att anslagen för sjuk- och äldrevård hade höjts. Höjningarna var
minimala eller helt imaginära.
De seniorer som känner en oemotståndlig lust att bedriva politisk
verksamhet i den kommun där de är bosatta bör enligt min mening göra
detta via vård- och omsorgspartier. SPI bör inte tillåta att dess
partibeteckning utnyttjas vid lokala val. Partiet borde istället
göra vad det påstår att det gör, det vill säga bevaka pensionärernas
intressen. En facklig företrädare som hävdade att lönerna inte var
en viktig fråga skulle sändas till dårhuset. SPI uppför sig som om
pensionerna inte vore en viktig fråga. Partiet företräder ekonomiskt
oberoende pensionärer som vill ha fria bussresor och äldre
socialbidragstagare som inte är pensionärer.
Man bör se (riktiga) pensioner som utfallet av en frivillig eller
ofrivillig investering. Man kan, om man vill, kvalificera sig för en
pension genom att betala premier till ett försäkringsbolag. Om man
inte vill betala premier måste man i regel arbeta – och betala
skatter och avgifter – för att få en pension. Garantipensioner,
bostadstillägg och bostadsbidrag är socialbidrag. Dessa socialbidrag
existerar därför att en betydande andel av dagens seniorer inte
kvalificerat sig för riktiga pensioner som de kan leva av. Våra
politiker utnyttjar pensionsanslaget för att försörja äldre
socialbidragstagare. Den som hävdar att äldre socialbidragstagare är
pensionärer kostar pensionärerna 20 procent.
Som Leif Svensson redan påpekat kommer SPI inte att ta plats i
riksdagen efter valet den 19 september. Partiet kommer förmodligen
att ha framgångar i lokala val, men detta hjälper inte
pensionärerna. Jag ifrågasätter inte de pensionärer som
proteströstat på SPI i tidigare riksdagsval, bland annat därför att
jag själv gjort detta vid flera tillfällen. I dag är situationen
helt annorlunda. Att man måste råda alla pensionärer att rösta på
Sverigedemokraterna – i riksdagsvalet – beror inte på att SD skulle
vara ett pensionärsparti som brinner av iver att förbättra
pensionärernas villkor utan på att SD faktiskt kan skada
pensionärernas fiender och att SD är det enda partiet som kan göra
detta. Riksdagspartierna har inte råd att föra en pensionärsfientlig
politik om detta leder till att pensionärerna taktikröstar på SD. De
pensionärer som stöder SD av ideologiska skäl bör enligt min mening
lägga band på sin entusiasm. Vi måste övertyga Sverigedemokraterna
om att ingen pensionär kommer att rösta på partiet om SD stöder
riksdagspartiernas pensionärspolitik.
Om pensionärerna röstar på SD blir SD vågmästarparti. Detta skadar
Socialdemokraterna och Moderaterna, som båda vill bilda regering.
Chanserna att Sverigedemokraterna kommer att isoleras i riksdagen är
goda. Detta är mycket fördelaktigt, sett ur pensionärernas synpunkt.
Det innebär först och främst att alla andra partier måste ta hänsyn
till att fler pensionärer kommer att proteströsta på SD om den
pensionärsfientliga politiken fortsätter. Om SD isoleras i riksdagen
blir det också lättare att övertyga partiet om att det bör satsa på
pensionärerna.
Enligt min mening bör ett intresseparti för pensionärer attackera
pensionärernas fiender. Den viktigaste uppgiften är givetvis att
övertyga politikerna om att en pensionärsfientlig politik är extremt
olönsam. Kommer alla pensionärer att förhålla sig passiva när de
insett att våra politiker rånat pensionärerna i decennier och att de
kommer att fortsätta att råna pensionärerna till dess att de
stoppats? En maximalt aggressiv politikerfientlig propaganda skulle
göra det mindre attraktivt att föra en pensionärsfientlig politik.
SPI har få medlemmar och en taskig ekonomi. Därför bör SPI satsa på
opinionsbildning via Internet. En välskött "central" webbplats, med
ett stort utbud av material som intresserar pensionärerna, kunde
utnyttjas för opinionsbildning och propagandaverksamhet i
pensionärernas intresse. Partiet bör ifrågasätta
löntagarorganisationernas groteska privilegier och uppmana
arbetsgivarna att inte höja lönerna. SPI bör attackera
pensionärsfientliga partier och enskilda politiker. Partiet bör
också attackera de quislingsorganisationer som hävdar att det
"skulle vara för dyrt" att höja pensionerna. En noggrann
kartläggning av PRO:s och SPF:s funktionärer och deras kopplingar
till riksdagspartier och löntagarorganisationer skulle leda till
slutsatsen att PRO och SPF inte alls är så "opolitiska" som de
påstår sig vara. Organisationerna – som hävdar att de är ideella –
företräder reellt sett riksdagspartier, men de finansieras inte via
riksdagspartiernas partistöd. Vi bör utgå ifrån att skattebetalarna
i huvudsak bekostar organisationernas verksamhet. SPI bör, i detalj,
utreda frågan om hur PRO och SPF finansieras. Vissa politiska beslut
kan överklagas. Om PRO och SPF vid något tillfälle beviljats bidrag
därför att organisationerna hävdat att de är opolitiska och ideella
bör beslutet ifrågasättas och ärendet överlämnas till JO-ämbetet.
Som bekant bör man rikta artilleriet mot den svagaste punkten på
motståndarsidan. Vi pensionärer kan inte, åtminstone inte för
närvarande, oskadliggöra större riksdagspartier. Däremot finns det
fortfarande en chans att fösa ut Kristdemokraterna, Centerpartiet
och Vänsterpartiet ur riksdagen om pensionärerna taktikröstar på
Sverigedemokraterna. När pensionärerna oskadliggjort ett eller flera
mindre riksdagspartier kommer de inte att ses som ofarliga
motståndare.
Små partier är sårbara. Enskilda politiker är ännu sårbarare. SPI
bör uppmana pensionärerna i Stockholms Kommun att inte rösta på
Folkpartiet den 19 september. Barbro Westerholm, som pendlat mellan
Folkpartiet och SPF, är kandidat i riksdagsvalet. Westerholm gjorde
ingenting för att försvara pensionärernas intressen när
riksdagspartierna löste ekonomiska problem på pensionärerna
bekostnad under 90-talet och gick till och med så långt att hon
försvarade ingreppen mot pensionärerna.
Erik Nilsson
pensionär, oberoende debattör
E-post: e.nilsson@mail.com
|
Bli medlem Stöd SPI
|
